Tyvärr blir det ett långt inlägg idag. Svårt att korta ner. Hoppas ni orkar läsa.

I går fick vi äran att få följa med ett glatt gäng på vandring till Abborråsen. Det är en liten by som nästan har fallit i glömska då det idag inte bor någon där. Men det finns många rester kvar. Det är redskap, rester efter en smedja, husgrunder och även lite byggnader. Idag håller allt på att rasa ihop tyvärr. Nu har ättlingar till några som bott där startat en grupp som  släktforskar och vill bevara det som finns kvar.
Då även jag har mina rötter från denna bygd så ville jag ju självklart följa med.

 En bilresa på 6 mil där de sista milen  inte är värt namnet väg, sen en promenad på ca 30 minuter. Iallafall då vi gick dit. För det var på vägen hem nåt gick galet.

Regnet vräkte ner hela tiden, men vad gjorde det då vi fick höra så många fantastiska historier om de som hade bott där och sååå roligt att se det som nu fanns kvar. Men så småningom så var det dags att knata hemåt. Två av grabbarna skulle bara gå en sväng för att kolla på nåt först. Vi andra började sakta ta oss tillbaks. Den äldste i gruppen som även hade varit där många gånger tidigare gick först i ledet. Efter ett tag så ser vi att grabbarna inte hade kommit i kapp oss och då säger vår ledare att vi har nog gått lite fel. Medan vi står där och funderar hur vi ska göra  så ser vi att en tredje person har avvikit från oss. Ohps.... nu fattades det tre stycken.

Vi försökte att lokalisera oss och bestämde oss för att gå den riktning som kändes rätt.  Att använda telefonen var inte att tänka på då det inte fanns nån  täckning.  Vi klättrade upp för berg, ner för berg klev över omkullfallna träd, blöta myrar och halkade på mossan då regnet vräkte ner. Vi skojade och höll humöret uppe men det blev lite tystare ju längre tiden gick.
Tänkte göra mig en näverlur att blåsa i och jag försökte joddla men det gick inge bra.....

Min ena syster som oxå var med och har den äldsta telefonen fick äntligen tag på en av de två grabbarna som skulle komma ikapp oss. De hade kommit fram till bilarna och var väldigt oroliga för vad som hänt oss. Vi bad dem att  tuta så mycket de bara kunde så vi lättare kunde ta oss mot målet. Ja så kom vi fram blöta och jäkligt trötta. Men....Fortfarande fattades han som avvikit från oss.

Efter en timmes tutande med våra bilar så bestämde sig en kille för att ge sig in i skogen och leta. Han hade rätt bra koll på läget där sa han. Jaha....nu var åter två inne i skogen och virrade runt. Vi bestämde att några skulle ta bilen och åka längst vägen vi kom från för att se om någon av dem hade kommit fram där. Mycket riktigt där var den som vi först tappat bort. Nu var det bara han som gått in för att leta som inte kommit till rätta. Det skulle snart bli mörkt så det kändes lite oroligt och vi funderade på om vi skulle ringa efter hjälp.

Men slutet gott allting gott. Han hade gått precis samma väg som den andre och kom så ut på vägen några kilometer bort från bilarna.

Gissa vilka som somnade ovaggade i går kväll. Men nu har vi verkligen lärt oss nåt. Karta och kompass och plastremsor där vi snitslar vägen kommer att ligga i ryggan nästa gång.


        Det är den som går vilse som finner nya vägar sägs det. 

   En lie och en potta fanns kvar.                  Plogen har växt in i Granen

   

De var skickliga som planterade träden så exakt. 

 En jordkällare

Minnen från smedjan

Det var en gång en ladugård

Inte mycket kvar.

 Hoppas att de inte börjar avverka så byn försvinner helt.

 

Vi tog skydd under en gran då vi åt våt matsäck.