Känner mig lite besviken. Har hört att man har rätt till upp till 10 arbetsdagar betald ledighet per år då en nära anhörig gått bort. Men min chef säger att det gäller inte längre, så då har jag jobbat på, men det har inte känts bra, hade önskat att åtminstonde fått nån dag efter hennes bortgång. Dels så har vi ju en massa praktiska saker som vi måste ta itu med. Sen har det inte funnits tid till eftertanke och det är viktigt att få gråta ut.

Men nu då jag kom hem så googlade jag på kommunals kollektivavtal och då står det tydligt att:  Man har rätt till 10 dar ledigt per år, för enskilda angelägenheter. Men inte automatiskt rätt utan från fall till fall. Men jag känner att ett par dar behöver jag om vi ska hinna få ordning på lägenheten och allt som hör till. Det stod även att se till att ta det riktigt lugnt så att du får tid att sörja i lugn och ro. (nu har jag världens bästa arbetsgivare och arbetskamrater så om jag vill vara ledig så fixar det sig, men man är ju rädd om sina semesterdagar)

Dessutom så vet jag hur viktigt det är att få gråta eller bli förbannad, man reagerar ju lite olika. Men man måste falla för att kunna resa sig igen. Jag tänker berätta vad som hände vår mamma då pappa dog:

Detta var 1963 och vi fyra syskon var alla under nio år. Då får vår mor beskedet att Anton vår pappa har omkommit i en sprängningsolycka. Förstår ni vilken chock. Vi hade varken toa inne eller varmvatten. Rätt så vanligt då, men de sociala tyckte att vi skulle tas om hand och bli placerade i fosterhem. Men då  tände vår mor till. Hon tänkte minsann inte förlora sina barn oxå. Hon drog igång en stor renovering av huset trots att hon inte hade ekonomi till det. Vår pappas arbetsgivare hade inte betalt försäkringsavgiften för sina anställda så några pengar fick hon inte. Så började mamma må allt sämre. Läkarna trodde att hon började bli knäpp helt enkelt. Under lång tid åkte hon ut och in på sjukhus och vi fick s.k hemsamariter som tog hand om oss. Inte kul.... Men så en dag kom hon till en läkare i Umeå som förstod vad det var hon drabbats av. Idag skulle vi väl säga utbränd eller gått in i väggen. Då han började prata och förstod att mamma inte hade haft tid att sörja, så fick hon den hjälp hon behövde för att få gråta och bearbeta sorgen.  Vad hade hänt om inte hon träffat den läkaren. Då kanske hon hade suttit på nåt hem för  psykiskt sjuka.

Ja, så jag tycker att det är såååå viktigt att alla har rätt att få några dar att vara hemma och samla sig. Visst kan man sjukskriva sig själv, men jag tillhör dem som har lite svårt för det om jag inte har feber eller brutit nåt ben eller så. Som tur är så tillhör jag de där naturbarnen som har lika lätt för att skratta som att gråta. Så jag klara mig nog.

Vill inte påstå att jag längtar tills i morgon, men det är viktigt att få ett lugnt och fint farväl. Så det är bara att ta ett djupt andetag. 

Du kan inte hindra sorgens fåglar flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår.