Har grubblat en hel del ett par dar. Säg nu inte att jag skryter bara för att jag försöker tänka. Men det var så att i Söndags kom det fram en tjej nere på badis och undrade om jag kunde tänka mig att vara med på "Tankens dag" den 7/2 på Murberget.  Försöker nu sätta mig in i vad det egentligen är innan jag svarar henne. Men om jag får surra av mig lite här i bloggen så kanske jag kommer fram till ett svar.

Det var i Gävle och Sollefteå för några år sen som iden först började. Man har helt enkelt en dag då man träffas och försöker peppa varandra så vi lättare tror på oss själva. Våra tankar påverkar ju våra liv. Och det är viktigt att försöka vända en negativ tanke till nåt positivt. Jaha och vad skulle jag kunna bidra med då??? Hon hade läst repotaget om mig i tidningen och tyckte att den var så positiv. Jag är rädd att jag blir lite tjatig som pratar så mycket om min bröstcancer,  men vad var det som fick mig att inte deppa ihop helt då jag fick beskedet?

Jo förutom min familj och arbetskamrater m.m så var det nog bloggen. Där får man vara sig själv. Man kan vara bitter och sur utan att behöva såra nån. Man kan skämta och vara hur barnslig man vill. Man får se ut hur man vill. Jag kan skriva vilken tid på dygnet som hellst utan att störa nån. Då ens familj börjar bli trött på ens klagan så skriver man av sig istället. Men framför allt man lär känna andra som har det jobbigt. Man peppar varandra och tröstar. Det är rena terapin. Man mår  så mycket bättre efteråt.

 Sen om jag inte hade blivit sjuk så hade jag ju aldrig fått lära känna  alla desa underbara människor som jag nu efteråt fått träffa. Det är folk som ibland kommer fram bara för att få höra lite om hur det var att få beskedet, hur jag upptäckte det, hur det känns med ett låtsas bröst, eller fråga hur jag mår. Dessutom de härliga tjejerna i Härnö omtanke. Vi har alla gått igenom detta helvete ( jag är en av de som klarat mig bäst) Men vi har så trevligt tillsammans. Vi kan säga "ja jag vet hur det känns".  Jag är ett levande bevis på att det slutar trots allt oftast väldigt bra. Även om oron kommer att finnas där i 4 år till innan jag helt kan pusta ut. Men va fan jag mår ju skitbra just nu, det är väl det viktigaste.

Kom jag fram till åt svar nu då. Njaa......jag kan väl iallafall kanske gå dit och lyssna. Jag försöker verkligen vara positiv, men det är inte alltid så lätt. Sen blir man påverkad av sin omgivning. Har man sura negativa människor omkring sig så blir man lätt sur och grinig själv oxå. Så antingen väljer man bort dem om det går eller så får man försöka smitta dem med lite positiva tankar. Om inte annat dra en fräckis då och då.

Men visst låter det  rätt så bra med en tankens dag likväl som känslans dag som är Allahjärtans dag. Men Kanelbullens dag är ju också rätt okej förstås;)