Har vi verkligen spöken  i vår fina simhall? Jomenvisst har vi det. Jag har nu jobbat i 25 år i detta hus och bland det första jag fick lära mig var att se upp för spökena nere i källaren. Innan simhallen byggdes 1973 så hade bl.a Härnösands segelsällskap ett klubbhus och ett sommarcafé där vid kanaludden . Det sägs att någon hade drunknat i kanalen och dessutom så hade det varit ett kärleksdrama  som slutade med att någon av dem dog.  Ragnhild som  jobbade i kassan då jag började och hade så gjort sen simhallen invigdes,  berättade att byggjobbarna upplevde många konstiga saker. Vår dåvarande vaktmästare fick oxå uppleva mycket mystiskt där nere under bassängen. Ragnihild sa många gånger att detta hus kommer en dag att rasa ihop, för de där nere gillar inte detta nya.....

Då både kunder och några nyanställda började uppleva obehag där nere i undervåningen så bestämde vi oss för att ta reda på vad det kan vara. Först så tog en  dåvarande kollega dit en vän som han visste var medial och guidade honom runt utan att berätta anledningen. Den mannen mådde så dåligt och blev så arg då han både kände och såg sånt han inte var beredd på..... Nu blev det ju riktigt intressant. Så då bjöd vi in ett medium för att ta reda på vlika det är som bor där nere i källaren egentligen.  Mediet fick rätt snart kontakt med två stycken som "spökade" hon sa att de var snälla och bara lite busiga. Nu hade vi fått bekräftat att de verkligen fanns.

Sist jag kände av dessa busiga spöken var en kväll strax före Jul. Vi hade slutat vårt kvällspass och var nere i vårt personalrum nere i källarplanet. Hade just då laddat hem en app där man kan lägga in lite spöken i egna bilder. Vi skojade. skrattade och pratade väl lite " skit" om våra okända hyresgäster. Vi valde i allafall att gå bakvägen ut från badis som är just genom "källargången". Då känner jag hur nåt trycker mig på huvudet så jag nästan knäar och det kändes som att det brann  i håret. Jag skriker och kryper ihop. Då vi hade skojat om dessa spöken tidigare så trodde min arbetskompis inte på mig först. Men då hon såg paniken i mina ögon  satte hon handen på mitt huvud och kände även hon hur varm jag var. Jag lovar er att min puls hade nog inte gått att mäta för så hög var den.....och vi var ute på några sekunder....gissa vilken väg jag tar numera då jag ska hem???? 

Nu ska de ju bygga ett hotell alldeles  bredvid vår fina simhall, och jag brukar tänka på det Ragnhild sa....Kanske hon får rätt. För vad händer då de börjar påla och gräva? Om nu simhallen rasar ihop så får väl spökena flytta in i hotellet istället....

 Det var här i Segelsällskapets klubbhus som spökena trivdes bäst  

Idag bor de här i simhallen men trivs nog inte så bra....

Kanske kommer de att trivas bättre här....

   En stor kram på alla hjärtans dag till er alla