Har kikat in hos många jättefina bloggare. Många skriver om sin kamp för att gå ner i vikt. Har full förståelse. Jag tillhör ju oxå en av dem som önskade att jag fick bort lite volanger runt midjan. Men bara där. Annars är jag rätt nöjd.  Men jag tänker tillbaks på min barn och ungdom. Då var jag så smal. Och i tonåren rent av platt. Men tänk vad många äldre som sa till mig att Gud vad du är MAGER du måste äta upp dig. Om de bara visste vad ledsen jag blev. Aldrig att de skulle säga till nån överviktig att Gud vad du är tjock du måste sluta stoppa i dig så mycket. Att säga till nån att de är mager är lika hemskt. Oj så jag kämpade för att få gå upp några kilon. Senare i åren så sa många att du är lycklig du som inte har bekymmer med vikten. Om de bara visste. Men sen jag fött barn så har även jag fått lite kurvor tack och lov.

När mina kompisar började få rumpa och bröst var det jobbigt. Jag skaffade mig ju oxå en BH som jag stoppade upp med papper. Smart... Nej, det prasslade då jag gick.  Så då sjöng killarna en sång ♫♫ Papper alltihopa,papper alltihopa ♫♫ Idag kan jag ju skratta åt det förstås. Men då jag fick beskedet att jag har cancer och mitt bröst skulle bort, då kom känslan tillbaks. NEJ inte papper nu igen. Tack och lov så har jag ju nu ett bröst som iallafall ser äkta ut och som inte prasslar.

 

Som ett klokt barn sa: Mamma du är inte överviktig du är jätteviktig.