Jag har alltid tyckt att jag har så långa armar. För jag är så otroligt fumlig vad jag än ska göra. Tappar saker, river ner saker och ni ska se då jag lagar mat eller bakar. Då är det bra att jag får vara själv i köket (men resultatet brukar bli bra) Jo, det är LOVIKKAVANTARNAS fel. Varje jul fick jag ett mjukt paket av min mormor, och där låg lovvikavantarna. Visst de var jätte fina och varma. Men Herre Gud då man kom ut i snön med dem. Då blev de blytunga, för det  fastnade  flera kilo snöklumpar som man inte fick bort förrän man hängde dem på elementet. Och de sög åt sig all vätska så de blev dyng sura. Jag kan känna den speciella lukten än då de hängde därpå tork. Så då är det ju inte konstigt att mina armar är ett par centimeter längre än normalt.

Jag har bakat kärleksmuffins nu på morgonen ( jag har städat upp efter mig) som jag skall gå ner till badis med. Då jag stod där och kladdade på i köket funderade jag på om det hade varit nån skillnad ifall jag hade varit utbränd tex  istället för som nu cancer. Cancer är ett så laddat ord. Hade min omgivning brydd sig lika mycket om mig då. Jag är såååå glad för att alla har verkligen varit så gulliga. Men jag undrar om det är för att cancer skrämmer oss så. Jag hoppas verkligen att det inte är så naturligvis. Nu tänker jag inte på de som står mig närmast utan alla de andra fantastiska människorna som har brydd sig.

Det var ett repotage om min farmors bror i tidningen idag. Han är 98 år och jätte pigg. Min farmor blev 95 och var också alert fram till sista året. Det finns så många på den sidan släkten som blivit 100 år. Så jag har bestämt mig för att det ska jag oxå bli.

 Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd men får en mycket bättre utsikt.