Har gjort min blogg lite somrig som ni ser. Jag ser tyvärr nästan förbannad ut, men det är jag inte, däremot att jag är okammad stämmer verkligen in på mig, för jag ser nog alltid ut som ett rufsigt troll. Kan inte ge fan i att rufsa till håret med händerna hela tiden. En ful ovana helt enkelt.

 Sommar det har vi verkligen haft idag. Vi har tillbringat dagen ute vid klipporna  i Solumshamn. Helt underbart. Jag lyssnade såklart på dagens sommarpratare i P1 Kristian Gidlund som är döende i cancer, oj vad sorgligt. Det blev många tårar på mina kinder, vilket gjorde att solen tog extra mycket just där. Så nu ser jag ut som värsta stoppljuset. Men jag vill ha fler såna här soliga och fina dagar.

Då jag nu ändå pratar om sorg och död så vill jag berätta om nåt fint och klokt som  en av mina favorit krönikörer Maggan Hägglund skrev i en tidning. Att varje gång en människa dör är det som när biblioteket i Alexandria brann. Så mycket lagrad kunskap som plötsligt är borta. För vi har ju alla våra inre bibliotek. Hylla efter hylla med kunskap och insikt och en hel del onödigt vetande. Allt vi samlat på oss under åren och lagrat.

Men som många säkert har märkt så har jag flera tomma hyllor som jag måste fylla på med ny kunskap och nya erfarenheter.  Så jag måste bara få leva i en massa år till.  Så därför har jag nu bestämt mig för att promenera minst 2 mil varje vecka. Vår dotter Malin och jag har båda Appen RunKeeper där det lagras hur duktiga vi har vart. Så nu tävlar vi mot varandra. Tänker iallafall försöka hålla detta nu under min semester. Idag blev det 6.5 km. Bra va. 

Döden är inte sorgsen, det sorgliga är att de flesta människor aldrig riktigt lever.

Nä nu tackar jag för idag och säger puss och kram och nyp i stjärten.