Förra veckan var jag på flera föreläsningar som var ok. Men det var en som verkligen berörde mig. Det var "Ett cp bra liv" med Jonas Holgersson. Han har en cp skada sen födseln. Hans egen förklaring till hur det är att leva med detta är att han är som ett gammalt datorspel - där grafiken är värdelös och allt hackar. Helt enkelt en bugg i systemet. När jag går hackar det, när jag talar hackar det. Och när jag försöker sitta på huk är det gameover.......

Hade sett honom tidigare som stå upp komiker och tyckte att han var riktigt rolig. Men nu då han höll sitt föredrag om sitt liv så både skrattade och grät jag. Han började med att fråga publiken om det fanns nån av oss som var normal. Ingen sträckte upp handen. Han sa med lite ironi att det är okej för min brorsa är inte heller normal för han gillar dansmusik och min mamma är i högsta grad onormal för hon är hel förälskad i Ernst Kirchterger.  

Det är omöjligt för mig att återberätta allt han sa. Men jag lovar att han berörde.....Tros allt som han får kämpa med varje dag så säger han så här:

Men - jag älskar mitt liv! Jag har det väldigt bra på många plan och tarvliga omständigheter försöker jag omfamna till möjligheter så mycket jag bara kan. Jag är ett största fan till livet. Livet är ingen plikt - det är den största julklappen jag fått. Jag vill ta till vara på vad jag har -  inte bara förbanna det jag inte har. Livet är för stort för att haka upp sig på småsaker. Jag säger till mig själv. Ta ett djupt andetag. Lyckades jag? Då har jag det bästa kvar - mitt liv.

Jag måste erkänna att tidigare då jag lyssnat på föreläsare som har stått på scenen och varit så där klämkäcka och talat om att vi måste tänka positivt osv. så har jag oftast tänkt: Ja,ja...det är lätt att tala om för andra hur de ska tänka och vara. Men lever de upp till detta själva?

Med Jonas Holgerssons föreläsning så fanns inte den tanken....


                                  Bildresultat för roligt om normal