Ibland kan man känna sig iakttagen utan att man har sett vem det är som spanar på en. Igår fick jag den känslan då jag stod  i simhalls receptionen. Jag tittar mig omkring och ser hur en liten kille i 10 års ålder står och speglar sig i dörrglaset. Han har en keps som han snurrar runt på sitt huvud. Varje gång som skärmen är bakåt så tittar han lite blygt mot mig. Jag låtsas först inte ha sett honom. Men efter ett tag så nickar jag  och ger honom tummen upp just då han ser så där cool ut med kepsen bak och fram. 

Det var som att han plötsligt fick en kick och lite självförtroende. Han sträckte på sig och gick fram till kassan och sa   - Har du växel? och slängde två tjugor på disken.  - Visst svarade jag och han fick en femma tillbaks. Han stod kvar ett tag och tittade på mig med kisande ögon samtidigt som  han puttade sin keps lite längre bak på huvudet.                                

- Jag vet inte om du förstår vad jag säger, för jag är ungdom och pratar liksom ett annat språk sa han.   - Oj då... men vi kan väl göra ett försök, svarade jag. Han var tyst en bra stund och mumlar sedan nåt på engelska. - Du har rätt sa jag. Jag förstår nog inte ungdomarnas språk. Men kan du översätta till mig?  - Nää, det går liksom inte, för ni gamlingar förstår inte det ändå. Han tog sitt chipband och försvann in till herrarnas omklädning.

  I morse  började jag jobba tidigt och då brukar vi  börja med att gå runt och plocka ihop kvarglömt. Då jag kommer in till herrarnas avdelning så ser jag nåt bekant på en bänk.....grabbens keps. Jag undrar just hur han kunde glömma den? Behövde han inte den längre för att känna sig cool?                                             

Så nu har jag letat fram min keps, för även vi gamlingar kan behöva känna oss tuffa och balla.... Nä, jag menar cool.... 

                                                 Här i dubbel bemärkelse