Kom att tänka på min sista examens dag i vår lilla byskola. Vi gick där i sex år sedan fick vi åka in till stan. Min mamma blev  änka redan då vi fyra syskon var små och det var väldigt tufft för henne att få ekonomin att gå ihop. Hon klagade aldrig utan försökte lösa allt på bästa sätt. Vi hade alltid fina kläder men just till examen då vi alla skulle ha nya så bad hon en sömmerska sy upp min och mina systrars klänningar. Hon var jätte duktig men tyvärr så hängde hon nog inte riktigt med då det gällde mode. Så den här sista examens klänningen såg väl ut ungefär som de flesta hade gjort, förutom tyget förstås.

Vi plockade Liljekonvaljer som vi hade i en vas på bänken och en bukett till fröken. Solen sken från en klarblå himmel som den alltid gjorde på skolavslutningar på den tiden. Det var första dagen som man fick vara barbent och jag kände mig så fin i min nya klänning. Jag var så lycklig över att ha en hel sommar framför mig. Dessutom började jag bli lite vuxen för nu skulle vi få börja i den stora skolan inne i stan. Men just den här avslutningen hände det något. Några ord från en av killarna i klassen fick mig plötsligt att känna mig så ful och....

En av mina bästisar hade den här dagen en kort kjol med paljetter och håret hade hon i en ny tuff frisyr...hon var sååå snygg. Killen i klassen stirrar på henne och säger: Nämen... Bettan så snygg du är. Sen tittar han på mig och säger: Och du Annika ser...hmm...lite gammaldags ut. Det var som att jag plötsligt såg mig själv fast jag inte hade nån spegel. Där stod jag och kände mig så ful. Jag var gammaldags...en rutig känning med puffärmar....en likadan som jag hade då jag gick ut ettan. Jag såg ju ut som en av tjejerna i Bullerbyn. Gissa om jag var glad då jag kom hem och fick ta av mig denna klänning som på morgonen var så fin men plötsligt hade förvandlats till nåt så gammalt och fult.

Grabben är förlåten för han ville väl bara säga nåt även till mig. Tror inte att det var menat som nåt elakt faktiskt. Vågade aldrig berätta för min mamma vad jag tyckte om den klänningen men tack och lov så bad hon aldrig den kvinnan sy upp nån fler.

Den sommaren började jag förbereda mig för allt nytt som skulle hända då jag skulle börja på högstadiet inne i stan. Nu var det inte lika mycket Bullerbyn längre (tyvärr)