Jag vet att vår mamma är så nöjd med hur vårt farväl av henne blev igår. Hon hade valt att det skulle vara i stillhet och så blev det. Det var vi syskon med familjer och de närmaste släktingarna. Så stilla och fint. Det var sol från en klarblå himmel så även på vägen till kyrkan så kändes det så ljust och vackert. Hade bara hoppats att jag hade klarat av att säga nåt fint, men det gick bara inte. Men jag tänker desto mer. Och det är det viktigaste.

Inatt vaknade jag av att ett gäng gruvarbetare hade tagit plats i min skalle men ångrat sig och höll på att knacka sig ut igen. Jag som inte ens minns då jag var förkyld sist, men nu har jag åkt dit. Ganska bra egentligen att bli påmind om hur jäkligt det känns. Men ska absolut inte klaga. Jag vet en som är så överkänslig så han blir sjösjuk då han äter hallonbåtar och åksjuk då han äter Ahlgrensbilar. Honom är det synd om.

Men visst är det typiskt att då man känner sig krasslig så kommer man på en massa saker man skulle vilja göra. Om jag bara hade varit lite piggare så........Ta det här med skidor. Nu har jag ju ett par sprittens nya som står där och vill ut på en premiär tur. Vilken tur att jag köpte ett par vallningsfria förresten, för nu är det ju farligt att andas in vallan oxå. Ja och hur ofta gör man det? 

Vi har så kallt idag -17 så om jag tar en liten promendad så kanske bacillerna dör. Annars så får jag krypa ner och drömma mig bort till värmen. Vår son fick ju en Barcelona resa av oss och hans syster med familj då han fyllde 30 i höstas. Så nu är det på tiden att vi bokar den så vi kommer iväg, för vi ingår ju oxå i paketet så klart. Det blir på Påsklovet vi kommer att åka.

Vi får ju hela tiden höra att vi inte får säga eller visa än det ena och än det andra för då är vi rasister. Men igår då jag satt i kyrkan och vi sjöng de psalmer mor hade valt så kunde jag inte låta bli att tänka på att Organisten är ju faktiskt en riktig rasist för han trycker ju ner både de vita och de svarta.... Oj, kanske inte rätt tillfälle för att skämta. Förlåt. Men det bara finns så mycket i mitt huvud. Inte underligt att det knackar på som det gjorde inatt. Det som är lite konstigt är att då jag knackar med näven mot skallbenet så låter det så tomt. Men ord väger ju inte så mycket, men är ack så viktiga. Fast det är klart ibland väger orden så tungt att man inte får dem över läpparna. (var det nån klok som sa)

Nu vill jag åter tacka alla ni fantstiska vänner som skriver så otroligt fina kommentarer i min blogg. Alla skriver inte men jag träffar många som säger att de brukar läsa utan att kommentera. Självklart så måste man inte skriva nåt. Jag ser ju på statistiken att ni är många som återkommer. Det gör mig lycklig.