För en liten stund sedan så fick jag en sån där lyckokänsla i maggropen som jag brukar få vid den här tiden varje år.....Den första solstrålen sen lång tid tillbaks kom in genom vårt fönster. Vårdkasberget står under flera månader liksom i vägen. Jag ropade på Lennart och han mumlade nåt som typ: Ja,ja då går det åt rätt håll. Är det bara jag som känner sån glädje över att få in lite sol i fönstret. Ska jag kanske öppna fönstret och skrika min glädje rakt ut? Nja, ingen höjdare kanske. Det var då jag kom på det.....Bloggen.

Det är ju här jag kan skriva av mig och dela med mig av alla min känslor. Vilken tur att jag inte gjorde som jag hade planer på, att grävde ner "Badtanten" i en av de fruktansvärt stora snödrivorna vi har detta år. Men det är klart... om jag hade gjort det så hade hon ju ändå tinat fram nu då solen återvänt......

Nu var det inte bara i maggropen det kändes bra utan i hjärtat oxå. Jag kände att jag har ju faktiskt saknat min Blogg. Så här sitter jag nu och försöker förmedla den glädje jag känner över att ha vaknat till liv igen. Om delad glädje är dubbel glädje så är ju delad sorg halverad sorg. Så här kommer jag nu att fortsätta att surra på  som vanligt.

Men det får bli lite senare för nu ska jag ut och njuta av ljuset. Måste bara få dra en liten historia först.

 Det var ett par som satt på restaurang för att fira sin 50 åriga bröllopsdag. När de sitter där så säger mannen:

- Jo, nu då vi varit gifta så länge, så kan jag ju ta och erkänna en sak.

- Jasså, säger gumman, och vad är det då?

_ Jo, säger gubben, jag är färgblind.

- Okej, jag har också en sak att erkänna, säger gumman....jag är inte från Borås, jag är från Gambia.

 Det är fler än jag som längtar till våren. Vi har två Rådjur som kommer varje morgon och tjyvar lite fågelfrön. Har funderat på att bjuda dem på en kopp Gevalia då man nu får oväntat besök.

                KRAMELIKRAM