Nej, nej...... inga nättroll eller elaka sjukdomar har fått mig att göra ett tillfälligt avbrott. Förstår nu efter att ha läst kommentarer och de fina sms och mail jag fått att jag borde ha varit lite tydligare.

Det är helt enkelt mycket nu.....En dag lovar jag att jag kommer att kunna dela med mig av en riktig smaskig story från det verkliga livet. Detta handlar nu inte bara om mig personligen och jag säger bara att ensam är vi starka tillsammans är vi oslagbara. Fortsättning följer...... 

Den lilla energi jag har kvar då jag kommit innanför dörrarna hemma behövs för att inte bete mig som en ettrig Terrier mot stackars Lennart. Men allt löser sig sa killen som sket i badkaret.

Idag då jag vaknade så hade det vräkt ner en massa blöt äcklig snö vilket inte gjorde mig på särskilt bra humör. Fasiken vad jag längtar bort till sol och värme......Tänk om man kunde bygga en hiss där man istället för olika våningar kunde välja på olika väder...man trycker på knappen för högsommarvärme och plötsligt så kan man kliva ut mitt i sommaren och 25 grader varmt. Suck!! Men vi får väl stå ut med den där vita snön tills solen har tid och ork att smälta bort den.

På tal om det så kom jag just att tänka på vår vita helangorakatt vid namn Snövit som vi hade som barn  och min finurlige bror som älskade att testa allt möjligt för att se hur saker och ting hängde ihop. Då vi bodde på landet så fick ju Snövit röra sig fritt ute och det fastnade både det ena och det andra i den fina pälsen. Vår mamma hade ett otroligt tålamod  med att hålla pälsen ren och fin från allt som fastnat där. Men den där dagen då brorsan fick för sig att testa hur en katt reagerar då den kastas ner i fjölet (hålet) i utedasset då fick hon nog.....Vi hade fått lära oss att läsa kvällsbönen "Gud som haver barnen kär" men nu lärde mamma oss en annan vers vi aldrig hade hört.....

Förresten visste ni att förr ansågs det snuskigt att skita inne. Därför byggde man ibland utedassen långt bort från boningshusen och då hände det ibland att folk gick vilse på väg dit i snöyran..... Dessutom så älskade Grisarna att rota där under  fjölet och en gång bet en Gris av taskan på en bonde......

Nu då jag sitter här igen och skriver så inser jag hur jag har saknat bloggen...jag är nog en Bloggoholic. Avslutar med en limerick av Hasse Alfredsson:

Det var en man ifrån Viken
som var så oerhört sniken
att han, kan ni tro,
när han varit på klo
hängde pappret tillbaka på spiken.

Jag har alltid skydd med i fall att......

           PÅ ÅTERSEENDE