Om

 

 

  MIN VARDAG              .                



Den här bloggen har jag tänkt ska handla om mitt liv. Ett liv som efter ett tråkigt besked förmodligen inte kommer att vara sig likt. 2011 opererade jag bort ett bröst då jag fått bröstcancer. 

Jag kommer att skriva om allt som händer i vardagen sorg som glädje. Allt som händer på en simhall där jag arbetar, alla fantastiska människor jag möter där dagligen.

Är numera gift med Lennart som jag har varit sambo med i närmare 40 år. Vi har två barn Malin och Staffan, två härliga barnbarn Linnea och Emelie. Har alltid gillat att skriva. Nu får det bli i min blogg där jag surrar om allt jag funderar om i livet. Humor är jätteviktigt. Att skratta är rena hälsan.

                                                                                                                                    

Presentation

Senaste inlägg

Kategorier

Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Jag är jag


Jag har sovmorgon idag vilket innebär att jag kan sitta länge och njuta av frukosten. Men då jag tittar ut genom fönstret så ser jag ett gäng som verkligen inte tar det lugnt trots att de har sovmorgon om de vill. De är tamejsjutton inte still en endaste sekund. Har ingen lärt dem att man sitter still vid bordet.  Det är alltså småfåglarna jag pratar om. Tänk att från tidiga morgonen till sena eftermiddagen bara äta och äta utan att det syns dessutom. De ska visst äta lika mycket som sin egen kroppsvikt. Kan säga att jag inte vill byta med dem....73 kilo mat varje dag. Nej tack. Är rätt så nöjd med det liv jag har. Iallafall trodde jag det tills nu i helgen.....

Hämtade ett av våra barnbarn på biblioteket i Fredags och såg då på en anslagstavla en affisch om en seans. Så hux flux så hamnade jag och L. där. Nu var det ingen vanlig seans som vi trodde utan en man vid namnet Signar Mukka har som "uppdrag" att ödmjukt och kärleksfullt hjälpa sina medmänniskor med det väsentliga i livet och med hjälp av andarna vi har omkring oss finna den unikt rätta för var och en. 
Så en efter en av oss som var där fick med hjälp av andarna höra hur vi ska gå vidare i livet. Vissa hade redan kommit på rätt väg men några av oss borde ändra på vårt liv för att må bra....

Han säger så här till mig: Du har väldigt mycket humor och skrattar ofta. Men andarna säger att det har dämpats vilket inte är bra. Du borde kanske byta jobb och göra en resa. Kan vara på grund av den här vintern. Men du måste göra en förändring i ditt liv nåt roligt....

Så nu ska jag gå ner till Simhallen och säga upp mig. Sen blir det en jorden runt resa. Under den resan ska jag skriva en bok fylld av humor....Njaaa.....
Jobbet behåller jag nog allt. Men det där med resa var ju inte fel. Visserligen har vi redan bokat en vecka på Rhodos i Maj men jag är öppen för alla förslag. För inte vill man väl gå runt och se ut som en surkart....

   ATT DRÖMMA OM DEN DU SKULLE ÖNSKA ATT DU      VAR, ÄR ATT ÖDSLA BORT DEN DU ÄR
         


                     KRAMELIKRAM 





Min vän Snöbjörn

Jag brukar inte tycka om då man säger att kärt barn har många namn. Men det finns undantag, som tex "Snöbjörn".  För den kallas ju även för Snösläde, Snöräv, Snöstyrare, Snölasse, Snöråka, Snöskjuta, Snöförare, och Takräv. Hur ska jag ha klarat denna vinter utan den. Ja, jag skriver jag för L. har varit sjuk i vinter så det är mest jag som har fått tagit hand om snön. Men i morse då det var dax för en snösväng igen upptäcker jag att den har gjort sitt. Den var sprucken på flera ställen och så vind och sned att hälften av snön blev kvar. Ungefär som då en traktor inte sätter ner skopan ordentligt. Hmmm...hände detta i natt? Såg då inget konstigt i går då jag skottade. Men även en Snöbjörns liv har ett slut.

In och googla för att kolla vart närmaste inköpsställe finns. Det var då jag upptäckte att det inte är alla som säger Snöbjörn. Fick inget napp på min sökning. Men då jag sökte på Snösläde fick jag fram att närmaste återförsäljare är Sundsvall 5 mil bort....och lagerstatus SLUT. 

Det sägs att har man silvertejp så klarar man sig utan gubbe...Nu tror jag jag väl inte riktigt på det men...just idag funkade det så bra så. Så efter lite omplåstring så hänger min vän Snöbjörn kanske med vintern ut. En vinter som vi sent ska glömma.

Just då jag stod där på knä och kände mig lite ledsen över att min vän Snöbjörn snart skulle lämna mig och sååå jäkla less på vintern så hörde jag nåt som fick mig att stanna upp. Några Talgoxar sjöng högt och tydligt ut sina lockrop.  Oh...vilken lyckokänsla jag fick i maggropen då...Här gnäller jag över att det är snö fast det är vinter. Vad spelar det för roll att det är 130 cm snö då det BARA är 130 dagar kvar till Midsommar. 

 Då vårt fågelbord har snöat över så får jag mata mina små vänner i Äppelträdet istället.

LIVET ÄR INTE DE DAGAR SOM GÅTT, UTAN DE DAGAR MAN MINNS


       KRAMELIKRAM

Sanna vänner


"Ingen bidrar i så hög grad till underhållning i ett sällskap, som de som inte är där"

Kom att tänka på detta i natt då jag kröp ner i sängen efter en toppen trevlig kväll. Vi är några "tjejer" som träffas ungefär varannan månad för att äta och dricka gott men framför allt prata, prata, prata...skvallra......Tänk att vi kan sitta i 7 timmar och prata konstant.....Inte en tyst minut. Visst är det fantastiskt. Då vi är på jobbet så har vi under de sju timmarna hunnit med både en lunchrast och ett par fikaraster för att vi  måste vila huvudet en stund från allt surr. Men se det behöver  vi inte dessa kvällar...
Jag är sååå lycklig över att jag har så fina vänner. Trots att de vet nästan allt om mig så gillar de mig ändå. Man ska vara rädd om de vänner man har för det är så sant som det är sagt att "du kan få en ny vän, men inte få en gammal" För att kunna behålla sin vänner är ju en större konst än att vinna dem.

Vi har många kunder på simhallen som inte kommer för att bara träna utan även att få prata, att få bli sedda, nån som säger hej till dem. Dessa människor är oxå mina vänner. För det finns egentligen inga främlingar, bara vänner vi inte känner. 
Oj, vad jag låter förståndig nu då plötsligt...

Nä nu jäklar ska jag iallafall ta och vila skallen en stund. Tror bestämt att jag har fått tinnitus efter gårdagen.

                     
                                        Bildresultat för vänner bilder tecknade



          KRAMELIKRAM 
                                      



Skidutflykten

Tänkte att nu ska jag inte skriva nå mer om snön. Men satt och funderade lite på hur vintrarna var då jag var barn. Då var det ju alltid mycket snö. Så minns då jag det, iallafall den gången vi skulle åka på en skidutflykt.

Den var planerad sen långt tidigare så trots att det kom en decimeter snö på natten innan så ställdes inte utflykten in. Skidspåret hade alltså nästan snöat igen så vi fick allt turas om att spåra. Det var rätt så kämpigt då skidorna inte var såna där lätta av plast som de är idag. Dessutom hade jag fått ärva både skidor och stavar av mina systrar som var betydligt längre än mig. Så då jag höll i stavarna så hade jag händerna ovanför öronen.

Så var det då min tur att åka först och spåra. Det gick riktigt bra de första 100 metrarna då det  var en raksträcka. Men så kände jag nåt som bara inte får hända.... som en blixt från en klarblå himmel så blev jag så där akut kissis som man kan bli då man blivit kall. Vad gör man då...i ett skidspår...och ett par såna där heltäckande täckbyxor med hängslen som knäpptes uppe vid axlarna? Nu gällde det att snabbt komma på nåt. Då jag alltid har haft lätt för att ta snabba beslut så beslöt jag mig för att låtsas ramla. Trots en raksträcka så råkade mina skidor komma i kors och jag la mig på sidan i spåret. Jag tittade på mina kamrater bakom mig och vinkade att de kunde fortsätta. -Jag klarar mig och kommer efter, sa jag.

De fortsatte och jag kravlade mig upp och tog sikte på en stor gran en bit bort. Nu spelade det ingen roll om jag var smart eller kvicktänkt. För hur i hela friden får man av sig ett par byxor i en meter snö och ett par skidor på fötterna?

Om jag valde att stå med benen lite ihop för att kunna dra ner byxorna så skulle jag ju kissa på skidorna. Eller så ta av mig skidorna och kissa med snön upp över rumpan. Nu föll valet på det första alternativet....Gissa om jag borde ha haft valla för kladdsnö med mig efter detta.

Men jag kom iallafall fram till mina klasskamrater då det var dax för fika.  Ni vet varm choklad och den där eländiga Apelsinen som alltid skulle med av nån anledning. Hur kladdig var man inte om fingrarna efter den fikastunden. Pappers servetten som mamma skickat med hade ju jag liksom använt till nåt annat strax innan. Så det var bara att stoppa in de kladdiga fingrarna in i Lovikka vanten.

Men en fin skidutflykt som jag aldrig glömmer blev det ju trots allt.

 Nån bild då jag åker skidor hittade jag inte men väl en där jag står med min ena syster och har de berömda Lovikka vantarna på mig.

                                 KRAMELIKRAM