BADTANTEN

Jag brukar inte tycka om då man säger att kärt barn har många namn. Men det finns undantag, som tex "Snöbjörn".  För den kallas ju även för Snösläde, Snöräv, Snöstyrare, Snölasse, Snöråka, Snöskjuta, Snöförare, och Takräv. Hur ska jag ha klarat denna vinter utan den. Ja, jag skriver jag för L. har varit sjuk i vinter så det är mest jag som har fått tagit hand om snön. Men i morse då det var dax för en snösväng igen upptäcker jag att den har gjort sitt. Den var sprucken på flera ställen och så vind och sned att hälften av snön blev kvar. Ungefär som då en traktor inte sätter ner skopan ordentligt. Hmmm...hände detta i natt? Såg då inget konstigt i går då jag skottade. Men även en Snöbjörns liv har ett slut.

In och googla för att kolla vart närmaste inköpsställe finns. Det var då jag upptäckte att det inte är alla som säger Snöbjörn. Fick inget napp på min sökning. Men då jag sökte på Snösläde fick jag fram att närmaste återförsäljare är Sundsvall 5 mil bort....och lagerstatus SLUT. 

Det sägs att har man silvertejp så klarar man sig utan gubbe...Nu tror jag jag väl inte riktigt på det men...just idag funkade det så bra så. Så efter lite omplåstring så hänger min vän Snöbjörn kanske med vintern ut. En vinter som vi sent ska glömma.

Just då jag stod där på knä och kände mig lite ledsen över att min vän Snöbjörn snart skulle lämna mig och sååå jäkla less på vintern så hörde jag nåt som fick mig att stanna upp. Några Talgoxar sjöng högt och tydligt ut sina lockrop.  Oh...vilken lyckokänsla jag fick i maggropen då...Här gnäller jag över att det är snö fast det är vinter. Vad spelar det för roll att det är 130 cm snö då det BARA är 130 dagar kvar till Midsommar. 

 Då vårt fågelbord har snöat över så får jag mata mina små vänner i Äppelträdet istället.

LIVET ÄR INTE DE DAGAR SOM GÅTT, UTAN DE DAGAR MAN MINNS

       KRAMELIKRAM

Tänkte att nu ska jag inte skriva nå mer om snön. Men satt och funderade lite på hur vintrarna var då jag var barn. Då var det ju alltid mycket snö. Så minns då jag det, iallafall den gången vi skulle åka på en skidutflykt.

Den var planerad sen långt tidigare så trots att det kom en decimeter snö på natten innan så ställdes inte utflykten in. Skidspåret hade alltså nästan snöat igen så vi fick allt turas om att spåra. Det var rätt så kämpigt då skidorna inte var såna där lätta av plast som de är idag. Dessutom hade jag fått ärva både skidor och stavar av mina systrar som var betydligt längre än mig. Så då jag höll i stavarna så hade jag händerna ovanför öronen.

Så var det då min tur att åka först och spåra. Det gick riktigt bra de första 100 metrarna då det  var en raksträcka. Men så kände jag nåt som bara inte får hända.... som en blixt från en klarblå himmel så blev jag så där akut kissis som man kan bli då man blivit kall. Vad gör man då...i ett skidspår...och ett par såna där heltäckande täckbyxor med hängslen som knäpptes uppe vid axlarna? Nu gällde det att snabbt komma på nåt. Då jag alltid har haft lätt för att ta snabba beslut så beslöt jag mig för att låtsas ramla. Trots en raksträcka så råkade mina skidor komma i kors och jag la mig på sidan i spåret. Jag tittade på mina kamrater bakom mig och vinkade att de kunde fortsätta. -Jag klarar mig och kommer efter, sa jag.

De fortsatte och jag kravlade mig upp och tog sikte på en stor gran en bit bort. Nu spelade det ingen roll om jag var smart eller kvicktänkt. För hur i hela friden får man av sig ett par byxor i en meter snö och ett par skidor på fötterna?

Om jag valde att stå med benen lite ihop för att kunna dra ner byxorna så skulle jag ju kissa på skidorna. Eller så ta av mig skidorna och kissa med snön upp över rumpan. Nu föll valet på det första alternativet....Gissa om jag borde ha haft valla för kladdsnö med mig efter detta.

Men jag kom iallafall fram till mina klasskamrater då det var dax för fika.  Ni vet varm choklad och den där eländiga Apelsinen som alltid skulle med av nån anledning. Hur kladdig var man inte om fingrarna efter den fikastunden. Pappers servetten som mamma skickat med hade ju jag liksom använt till nåt annat strax innan. Så det var bara att stoppa in de kladdiga fingrarna in i Lovikka vanten.

Men en fin skidutflykt som jag aldrig glömmer blev det ju trots allt.

 Nån bild då jag åker skidor hittade jag inte men väl en där jag står med min ena syster och har de berömda Lovikka vantarna på mig.

                                 KRAMELIKRAM