En lugn och trevlig midsommar har jag haft. Regnet kom inte förrän idag så vädret var trots kylan okej. På midsommardagen bestämde jag och min syster oss för att ta en promenad samma väg som vi gick till skolan då vi var små. Det var med blandade känslor. Det mesta av det jag såg då efter vägen finns ju kvar men inte sig likt ändå. Vi hade väl drygt 2 kilometer att gå. Cyklade många gånger även på min "Bambino" till Farmor som bodde halvvägs till skolan.
Något jag saknade var mjölkpallen som stod vid tant Selmas infart. Då vi blev lite äldre så satt vi där och väntade på mopedkillarna, det var där vi ibland tjyvrökte och hade tjejsnack. Lite extra spännande var det då vi hade väldig respekt för tant Selma, hon lagade vår mat på skolan "bespisnings tant" och vi tyckte hon var lite elak. Tänk om hon kom ut och såg vad vi gjorde.
Så nu får ni använda fantasin och försöka föreställa er hur jag gick där till Sörgårdens skola med min nya fina skolväska som hade en bild av Nils Holgersson.
Här är vårt föräldrahem där jag efter en frukost som förhoppningsvis bestod av choklad och mackor, ibland så var det havregrynsgröt och då var risken stor att jag kom försent till skolan (hatade gröt) Började så min promenad ............

Asfalt visste jag knappt vad det var. Denna väg är fortfarande oasfalterad. Där i mitten av raksträckan stod mjölkpallen. På våren kunde det vara många spännande gropar som var fylld med vatten och då tog det lite extra lång tid hem.

Jag passerade tant Almas vackra Allé. Där köpte vi våra ägg. Så spännande det var varje gång jag gick dit för jag var så fascinerad av hennes kropp. Hon var nog inte frisk då hennes kropp var väldigt svullen. Det sas att hon hade "elefantsjuka" dessutom hade hon söner som var lite folkskygga och sprang in på "kammarn" då vi kom. Hade vi tur så hann man få en skymt av dem. Men hon var sååå snäll och vi fick alltid nåt gott då vi kom.
Här vid Sörgårdsån bodde Farmor och hennes hus var tidigare ett mejeri. (Vill inte fota huset då det bor andra människor där nu) Men gissa om det var spännande att hoppa på klipporna där. På våren var det ett öronbedövande ljud av allt vatten.

Sedan kom jag fram till bönhuset. Dit fick vi gå i ett led varje examen med flaggor i händerna och sjunga den "Blomsteretid nu kommer". Våra barn är även döpta där. Tyvärr så står det tomt idag och jag vet faktiskt inte om de ringer in helgen från den fina klockstapeln längre.
Huset jag sen passerade var Föreningshuset. Där uppe på vinden bodde mina föräldrar då de flyttade ihop och min äldsta syster är även född där. Det var många aktiviteter där förr. Både bio, dans, bingo m.m. Tänk så roligt vi barn hade då vi gömde oss bakom utedasset där för att se hur gubbarna tog sig en sup. Det är nog inga aktiviteter där längre.

En bit upp i skogen bakom Föreningshuset fanns en gång i tiden ett torp som vi kallade Terese torpet. Kvar finns nu bara en Syrenbuske och denna läskiga håla som nog var en matkälla. Där tältade jag med några kompisar en gång men då vi plötsligt såg en gubbe som vi visste var död så sprang vi hem och lämnade tältet. Ingen av oss vågade hämta det sen.
Där rann även ån som hade rester efter förmodligen en kvarn. Då vattnet samlades som i en mini damm där bakom så kunde vi bada där. Gissa om det var kallt??? Men vad gjorde det då somrarna alltid var varma och soliga då....

Sista biten var otroligt vacker. Där nere ligger Åmynnet där det var betydligt varmare i vattnet och dessutom en liten sandstrand. De som var modiga simmade över till berget mitt emot och dök därifrån.

Slutligen så är det bara 50 meter kvar till min skola som så vackert hette Sörgårdens skola.
Där ligger den helt öde och tom idag. Ishockey planen som vi fick skotta själva är nu borta. Gung och klätterställningen vi lekte på är oxå ett minne blott. Skjulet med tak där vi ställde våra cyklar är rivet. Inga skidor står uppställda efter husväggen. Men då jag blundar så kan jag både se och höra hur vi lekte där på gården och hur matoset från tant Selmas och tant Majlis goda hemlagade mat spred sig över gårdsplanen. Om det var över 15 minus ute på vintern så fick vi vara inne på rasten. Då var gården lika öde som idag. Men det var inte lika tyst.
Ja även vi som då gick i Sörgårdens skola -65 har förändrats med åren .
Var sitter Badtanten???
23 kommentarer | Skriv en kommentar