Mitten av April varje år så köper jag en liten stackars Browallia, som jag sen vattnar, gödslar och pratar med så den växer sig så stor så stor. Den blommor så otroligt fint och mycket hela sommaren. Den står på köksbordet och sprider sån glädje med sin skönhet. Jag älskar blåa blommor. Men inget varar för evigt, nu är tiden kommen då det är dags att ta farväl av denna blommande vän.
Första månaderna så gullar jag och ger henne näring och som tack så växer hon och blommar. Men nu då hon börjar bli lite trött så har jag ändrat attityd. Jag nästan slänger vattnet på henne jag säger inga snälla saker utan sånt som: Jäkla skräpblomma. Men kan du sluta skräpa ner så förbannat.
Men nu då det är dags att slänga henne på komposten där det är alldeles vitt av frost och kallt och dött, så gör det ont i hjärtat, för tänk om..... tänk om hon skulle ta och pigga på sig om jag blev lite snällare igen. Sagt och gjort, nu har jag under en dryg vecka inte skällt en enda gång, och dessutom har hon fått lite Chrysan i vattnet. (blommornas Red Bull) och massor av kärlek. Resultatet är en glad Browallia som blommar vidare och en glad badtant som har en vacker blomma på bordet som inte skräpar (bara lite).
Nu låter jag väl som en präst men....visst är det väl ofta så i verkliga livet oxå att så länge man är pigg och fräsch och gör rätt för sig så får man beröm och kärlek. Men då man råkar bli trött och inte orkar så mycket mer, då är det ingen som ser en och ger en den kärlek som man verkligen behöver just då. Man behövs inte längre. Inte konstigt om många vissnar ner och slutar blomma. Tror inte att det räcker med Red Bull då.
Nu kommer strax Emelie och Linnea för de vill sova över hos mormor/farmor inatt. Då jag har varit ledig idag och inte börjar förrän tolv i morrn, så passar det perfekt. Det ska bli Halloween tema ikväll. De bara älskar att sminka sig.
Nu är min vän Browallian nästan lika fin igen.
Våra underbara barnbarn Emelie och Linnea 2012
37 kommentarer | Skriv en kommentar